Hur går man praktiskt till väga för att skapa ett optionsprogram? Här är en steg-för-steg-guide du kan följa där vi förklarar alla begrepp.

Om du vill göra ett eget optionsprogram rekommenderar vi dig att vår plattforms optionsverktyg. Vi har automatiserat alla steg som går och vi har mätt hur lång tid det tar att skapa ett optionsprogram med vår plattform jämfört med att göra det för hand.

Vi lät två olika entreprenörer, som är väl insatta i regelverket, använda Startupdocs, som finns fritt tillgängliga på nätet. Startupdocs har alltså redan skapat en guide och malldokument till hur man gör optionsprogram. Men det är så mycket att fylla i, och tar så mycket tid att göra ändringar (vilket man i stort sett alltid kommer att vilja göra) att det för båda dessa entreprenörer tog två hela arbetsdagar.

I vår plattform s verktyg tar det cirka 30 minuter. Det är gratis att prova och i slutändan får du ett beslutsunderlag som du kan använda för diskussion i styrelsen och med aktieägarna.

Om du vill använda vår plattform kostar det mindre än att anlita en advokat.

“Jo, men om jag vänder mig till advokatbyrån är jag åtminstone säker på att det blir rätt” tänker du kanske.

Not so fast. Vi har tagit fram statistik på 50 stycken anmälningar av options- och nyemissionsprogram som registrerats hos Bolagsverket. 60% av dessa innehåller minst ett fel, dvs att Bolagsverket begär en komplettering för att kunna registrera det. Och skillnaden mellan de som lämnats in av advokatbyråerna, jämför med de som gjorts av entreprenörerna själva? Ingen alls: felfrekvensen är fortfarande 60% för advokaterna. Sannolikheten att det blir fel när du använder vår plattforms verktyg är betydligt mindre.

"OK, men jag får åtminstone bra råd om jag vänder mig till en extern expert och slipper oroa mig över skattekonsekvenserna".

Det är inte heller säkert. Som du ser under steg 6 nedan tar många revisionsbolag gärna bra betalt för att ge dåliga råd vad gäller exempelvis volatiliteten. Dessutom går det inte att få förhandsbesked när det gäller teckningsoptioner, så oavsett hur mycket du betalat revisorn eller advokatbyrån för råd, så är det bara kvalificerade gissningar.

Som vi skrivit om tidigare har de allra flesta svenska bolag för få aktier, och har ni det är det hög tid att göra en uppdelning (split) innan ni ställer ut optioner. Lämpligt antal aktier är 5 miljoner om man har ett bolag med 50 000 kronor i aktiekapital, vilket ger ett kvotvärde på 0,01 kr. Visserligen går det att göra uppdelningen efter att optionsprogrammet skapats, men det blir väsentligt mer rörigt, både vid inlösen och senare vid deklarationen. Det går att göra anmälan om uppdelning i samma ärende hos Bolagsverket, så bolaget behöver inte betala dubbel anmälningsavgift. Uppdelning av aktier är ett bolagsstämmobeslut som innebär att man ändrar antalet aktier i bolagsordningen.

Se samtidigt över att antalet optioner, när de görs om till aktier, ryms inom bolagsordningens gränser. Bolagsordningen talar om hur många aktier man lägst och högst får ha, och förhållandet är som mest 1:4, dvs om du startar ett bolag med 5 000 000 aktier så får det högst ha en övre gräns på 20 000 000 miljoner. Om bolaget inte gjort väldigt stora nyemissioner, eller satt gränserna snävare brukar man inte behöva göra någon ändring, men kolla alltid; annars kan registreringen stoppas.

Nästa steg är att kolla om styrelsen har mandat att fatta beslut eller om det krävs en bolagsstämma. Ett bemyndigande är ett beslut som en bolagsstämma fattar och som ger styrelsen rätt att ge ut teckningsoptioner (eller aktier och konvertibler).

Om du använder vår plattform kan du se om det finns ett bemyndigande registrerat. Efter inloggning, välj "Översikt", sedan "Ärenden" och längst ned ser du registrerade "Bemyndiganden":

Om det finns ett bemyndigande måste vi också kontrollera att det program vi vill genomföra ryms, samt att villkoren är att teckningsoptionerna får ges ut utan företräde för befintliga aktieägare. Om bemyndigandet är med företräda kan vi nämligen bara ställa ut optionerna till befintliga ägare i proportion till hur mycket de redan äger, vilket i detta sammanhang är meningslöst, eftersom syftet just är att förändra ägarfördelningen.

Ett bemyndigande kan antingen vara formulerat som en viss mängd optioner, eller att det ska rymmas inom bolagsordningens gränser. Det senare ger styrelsen maximal frihet, men kräver givetvis att aktieägarna litar på att styrelsen inte missbrukar det. Bemyndigandet måste också fortfarande gälla. Som längst kan ett bemyndigande gälla till nästkommande ordinarie bolagsstämma. Många bolag har som vana att vid varje ordinarie stämma begära bemyndiganden för teckningsoptioner och nyemissioner för att kunna genomföra sådana emissioner enklare.

Observera att det inte räcker med att man fattat beslut om bemyndigande. Bemyndigandet måste också registreras hos Bolagsverket (om det är gjort syns det alltså i vår plattform). Dock går det oftast bra att göra det i efterhand om man glömt det.

Om det inte finns ett bemyndigande måste beslutet om programmet tas på en bolagsstämma. Om det snart är dags för den ordinarie bolagsstämman är det bäst att ta det på den, men om det inte går kallar man till en extra stämma. Till kallelsen av den extra stämman måste man ha tagit fram detaljer kring förslagets utformning, inklusive antalet optioner, om det är med eller utan företräde (det ska vara utan) samt en motivering till varför man inte har företräde (t ex “att genomföra incitamentsprogram för ledande befattningshavare”).

Gör en lista på de som ska få köpa optionerna. Både privatpersoner och företag kan vara köpare. Bestäm hur många optioner som varje köpare ska erbjudas och att summan ryms inom det totala antalet.

En option har en viss löptid, dvs en tid innan vilken man behöver bestämma sig för om man vill utnyttja optionen. Ju längre löptid, desto längre tid har bolaget på sig att öka i värde innan man bestämmer sig för att lösa in optionen till aktie. För den som har optionen är det alltså en fördel med så lång löptid som möjligt. Tyvärr gör längre löptid att priset på optionen stiger. Mindre än tre år är sällan tillräckligt med tid, och längre än fem år blir oftast för dyrt.

Värdet på bolaget idag är en viktig parameter som styr priset på optionen. Eftersom bolaget inte är noterat finns det inget börsvärde vi kan använda, utan vi måste göra ett antagande. Generellt sett vill man sätta värdet så lågt som möjligt, eftersom det ger ett lägre pris på optionen, men tillräckligt högt för att kunna försvara det om Skatteverket skulle ifrågasätta det senare. Det finns två huvudsakliga sätt att avgöra värdet:

Har bolaget nyligen gjort en nyemission är det bäst att använda den, speciellt om den gjorts till externa, och helst nya investerare. Man kan alltså inte bara göra en liten emission till befintliga aktieägare till en lägre värdering för att på så sätt kunna motivera ett lägre pris på optionerna - det kommer Skatteverket att underkänna.

Hur lång tid efter en nyemission kan man fortsätta att använda den värderingen? Detta går det tyvärr inte att få något entydigt svar på. Skatterättsnämnden är den instans som kan ge förhandsbesked i skattefrågor, men värdering på bolag ges det inga förhandsbesked för. Frågar man en skatteexpert kommer svaret troligen att vara 3-6 månader, men det är alltså bara en gissning. Har inte affärsläget förändrats väsentligt är det troligt att man kan motivera samma värdering längre. Om man å andra sidan först ställer ut optioner baserat på en värdering på bolaget av t ex 50 miljoner kronor, och sedan straxt efter gör en nyemission på en värdering på 100 Mkr är det troligt att värderingen av optionsprogrammet kan ifrågasättas senare. Det besvärliga i sammanhanget är att granskningen alltid sker i efterhand, när man vet hur det gick, medan värderingen måste göras i förväg. Den som varit med om att göra nyemission i ett startup vet att man ofta balanserar på en knivsegg mellan framgång och konkurs. Ingenting är säkert förrän pengarna finns på kontot. Läget innan emissionen är klar kan alltså vara väsentligt mer osäker än den ter sig efter att det är klart.

Det är alltså viktigt att skriva ned hur man resonerade när man kom fram till värderingen, så att man kommer ihåg det vid en eventuell granskning. Granskningar kan göras på deklarationer upp till tio år efter att de lämnats in, men värderingshändelsen kommer att vara tidigare än den deklaration där man deklarerade en eventuell vinst från teckningsoptionsprogrammet. Så i värsta fall kan granskningen alltså ske kanske 15 år efter värderingshändelsen, därav vikten att spara materialet skriftligt.

Om det inte finns någon nyemission man kan använda som grund får man göra en traditionell värdering av företaget. Det vanligaste är att man använder en kassaflödesvärdering (engelska discounted cash flow, DCF). Det är anpassat för företag med stabila intäkter med en förutsägbar miljö, men passar dåligt för teknikstartups. Med en kassaflödesvärdering av Instagram våren 2012 hade bolaget värderats till 50 miljoner dollar, eftersom man helt saknade intäkter, men just hade tagit in 50 miljoner dollar i en nyemission och således hade så mycket i kassan. Hade värderingen gjorts någon månad tidigare hade den varit cirka 5 miljoner dollar. Ändå köptes bolaget av Facebook för en miljard dollar samma vår. Det är ett illustrativt exempel på hur irrelevant en traditionell värderingsmodell är för teknikstartups. Trots det är detta det bästa vi kan åstadkomma när det gäller att värdera bolaget. För att få en värdering av bolaget kan man vända sig till en extern värderare, vilket brukar kosta från 30 000 kronor och uppåt. Men det finns alltså ingen garanti för att Skatteverket kommer att acceptera denna värdering, speciellt inte om man lite senare gör en nyemission på betydligt högre nivå.

Det bästa är alltså att kombinera nyemissioner och optionsprogram, så att man så fort man gjort en nyemission, gör ett optionsprogram baserat på den nya nivån. Framför allt bör man undvika att först göra ett optionsprogram på en nivå, och strax därefter en nyemission på en högre nivå.

Det enskilt viktigaste värdet som går att påverka i ett optionsprogram är volatiltiteten. Det är ett mått på hur mycket värdet på den underliggande aktien varierar. Detta är problematiskt, eftersom man bara kan mäta volatilitet på en aktie som faktiskt handlas regelbundet, vilket inte är fallet i onoterade bolag. Trots det har Skatteverket slagit fast att volatiliteten ska användas som grund för prissättning av optioner, dock utan att man talat om hur det ska gå till. Det går heller inte att få förhandsbesked på detta.

Redovisningsbyråer och skattekonsulter erbjuder sig att “beräkna” volatiliteten för ditt bolag, ofta för en avgift i storleksordningen 60 000 kronor. Detta är dock en tveksam verksamhet. Problemet är att konsulten som gör beräkningen och du som uppdragsgivare har diametralt motsatta mål: konsulten mäter bara sin framgång i hur sällan hens beräkning underkänns av Skatteverket och Skatterättsnämnden. Det enklaste sättet att uppnå det är att sätta en hög volatilitet. Du å andra sidan vill ha en så låg volatilitet som möjligt, för att göra optionsprogrammet attraktivt.

Vi diskuterade för en tid sedan frågan med den ledande experten på optionsfrågor på ett av Sveriges största revisionsbolag. Hen hävdade att en volatilitet på mellan 70% och 100% kunde vara fullt rimligt (27% till 35% är närmare verkligheten). Vi påpekade att optionsprogram med så höga volatiliteter blir ekonomiskt helt ointressanta, eftersom kostnaden för att köpa optionen blir nästan lika hög som att köpa den underliggande aktien, vilket ju alltid är en bättre affär om man har möjlighet. Experten svarade då “Ja, ibland kommer vi fram till att optionsprogram inte är rätt incitamentsmodell”. Så detta revisionsbolag tar alltså gladeligen 60 000 kronor från ett fattigt startup för att sedan tala om för dem att de inte kan ställa ut några optioner!

I detta läget behöver man istället vara lite street-smart och räkna ut vad worst-case-scenariot är. Så här ser kalkylen ut:

Låt oss anta följande grunddata:

Vi räknar även ut skatterisken och antar då att Skatteverket, mot förmodan, går på revisionsbolagets linje och hävdar att volatiliteten skulle vara 70%.

Hur räknar vi ut skatterisken? Vi börjar med 90 652 kr, det Skatteverket tycker borde ha betalats för optionen, och drar ifrån 13 082 kr, det som faktiskt betalades. Detta blir 77 570 kr och det räknas som att den anställde erhållit detta som förmån, dvs skattepliktig lön. Vi antar vidare att marginalskatten på detta blir 57% och får då fram en skatt på 44 215 kronor som den anställde ska betala. På detta läggs ett skattetillägg på 40%, dvs 17 686 kr och summan av kostnaden blir 61 901 kr.

Men denna kostnad uppstår bara om

Samtliga dessa fyra ska alltså vara uppfyllda för att det värsta fallet ska inträffa. Det ska ställas mot utsikten att med säkerhet betala lika mycket i avgift till revisionsbolaget för den tveksamma volatilitetsberäkningen och att sedan få ett sämre (i praktiken oanvändbart) optionsprogram, eftersom optionspremien blev så hög. Det finns med andra ord aldrig något fall där det är bättre att gå på revisionsbolagets rekommendation.

Tar du upp denna diskussion med ditt revisionsbolag kommer de troligen att försöka blanda bort korten och prata om att hela upplägget kan underkännas och att hela reavinsten (som förhoppningsvis blir betydligt större) blir inkomstbeskattad. Detta stämmer inte. Visserligen kan upplägget bli underkänt på detta sätt, men inte på grund av att man väljer en för låg volatilitet (om den inte är orimligt låg), utan att man gör andra formaliafel, som vi kommer till senare.

Det ska också tilläggas att det absolut inte handlar om skattebrott att välja för låg volatilitet. Som vi nämnt tidigare finns det ingen definition av hur volatiliteten ska beräknas och därför heller inget uppenbart felaktigt svar, bara olika bedömningar.

Rådet är därför: använd en volatilitet i spannet 27% till 35% och informera de anställda om riskerna. Om du håller dig inom rimliga gränser kommer skatterisken att vara betydligt mindre än vinsten vid ett positivt utfall.

Den riskfria räntan ingår i Black-Scholesformeln. Definitionen av “riskfri” ränta är räntan på statsobligationer. Vi rekommenderar att man väljer en statsobligation med en löptid som ligger i samma intervall som löptiden på optionen. Räntan på svenska statsobligationer hittar man lättast på Riksbankens webbsida. I skrivande stund (januari 2019) ligger snitträntan på en femårig svensk statsobligation på cirka -0,13 %. Att man får en negativ ränta är bra, eftersom det sänker optionspriset, men påverkan är tyvärr inte så stor.

Strike-price är det pris per aktie som optionen ger rätt att teckna aktier till i framtiden. Om aktien idag kostar 4 kronor och vi väljer ett strike-price på 8 kr krävs det alltså att bolaget fördubblar sitt värde för att optionen ska vara värdefull, eller in the money. I själva verket krävs det dock lite mer: vinsten för en option är ju bara den del av aktiens framtida pris som ligger över strike-price. Om aktien alltså har ett framtida värde på 10 kr och strike-price är 8 kr är optionen värd två kronor. Man måste också ta hänsyn till att eventuella framtida nyemissioner, både av aktier och av optioner, kan späda ut optionsinnehavaren. Det kan innebära att bolaget måste uppnå ett högre värde än man från börjat räknat med, för att optionen ska bli lönsam.

Hur påverkar strike-price priset på optionen? Ökar man strike-price minskar priset på optionen, men samtidigt minskar också vinsten, eftersom det bara är aktiens värde ovanför strike-price som optionsinnehavaren får delaktighet i.

Om bolaget inte säljs innan optionen löper ut kan optionsinnehavaren tjäna pengar antingen på att sälja den till någon annan investerare, som i sin tur använder den för att lösa in till strike-price, eller så kan optionsinnehavaren själv lösa in den. Men det senare kräver att man lägger upp ganska mycket pengar, så det kan vara svårt för vissa optionsinnehavare att göra.

Det finns en viktig sak att ta hänsyn till: om man väljer ett lågt strike-price och Skatteverket gör bedömningen att den värdering av bolaget man valt var för låg, så kan man hamna i en situation där strike-price ligger under det som Skatteverket anser vara priset per aktie till att börja med. Med andra ord ger optionen möjligheten att i framtiden köpa en aktie till ett lägre pris än idag. I det fallet sticker optionspriset snabbt i höjden och då kan skatterisken bli väsentligt större.

Utöver detta kan bolaget tvingas att betala arbetsgivaravgifter för den delen som räknas som lön.

Risken att detta scenario ska inträffa är störst om man strax efter att optionerna ställs ut gör en nyemission till en värdering som ligger väsentligt över den nivå man använd och att man samtidigt valt ett strike-price som ligger väldigt det aktiepris som man själv (felaktigt, enligt Skatteverket) antagit. Råd: välj ett strike-price som är minst det dubbla av nuvarande aktiepris, och som nämnts ovan, ge ut optioner direkt efter en nyemission, så att värderingen inte ifrågasätts.

Nu har vi fått alla ingångsvärden som behövs för att fastställa optionspriset. Förmodligen kommer du att upptäcka att du vill ändra på något. Här har vi gjort en enkel räknedosa där du kan testa olika värden och se dels hur mycket optionen kommer att kosta, dels hur mycket optionsinnehavaren tjänar vid en försäljning på olika prisnivåer.

När man ger ut teckningsoptioner till personalen vill man knyta dem till företaget. I amerikanska bolag sker det genom att man tilldelar optionerna över tiden, och att tilldelningen upphör om anställningen avbryts. Detta kallas att “vesta”. Om man t ex har ett optionsprogram som löper över 48 månader och är på 4800 optioner tilldelar man 100 optioner per månad. Detta går emellertid inte att göra i Sverige. Varje gång man gör en tilldelning måste man göra en ny bedömning av värdet på optionen (i princip en ny Black-Scholes-beräkning), vilket i princip kräver en värdering av hela bolaget. Det i sig är ogörligt, men vad värre är: priset måste anpassas varje gång. Har bolagets värde ökat måste priset på optionen ökas också, vilket gör optionsprogrammet meningslöst om bolaget stiger i värde (vilket ju är hela poängen).

Det man gör istället i Sverige är så kallad “reverse vesting”. Det innebär att man tilldelar alla optioner vid ett och samma tillfälle, men ingår ett separat avtal om att man har skyldighet att sälja delar av sina optioner om man slutar. Om vi fortsätter med exemplet ovan så köper den anställde 4800 optioner, men ingår ett avtal med innebörden att om hen slutar inom en månad måste alla optioner säljas tillbaka, vid avslut om två månader 4700, om tre månader 4600, etc. Priset för återköpet är satt till det lägre av det pris man köpte optionen för och marknadspriset.

Vill det sig illa och man slutar i förtid och bolaget går dåligt kan man alltså tvingas sälja för betydligt mindre belopp än det man köpt optionerna för. Varför då? Jo, om bolaget inte går tillräckligt bra och optionerna därför inte är in the money, och det inte är troligt att de kommer att bli det, så kommer återköp till inköpspris vara för högt, och detta kommer att betraktas som en beskattningsbar förmån. Om den anställde däremot gör en dålig affär, och säljer tillbaka optionerna för billigt uppstår ingen beskattningsbar vinst för den anställde. Som företag är det också viktigt att komma ihåg att man inte ska avtal om att man har skyldighet att köpa tillbaka optioner från en anställd som slutar. Om man bedömer att optionerna inte kommer att ha något värde finns det ju ingen anledning att göra ett återköp; man kan bara låta dem förfalla. Det går alltså inte att först ställa ut optioner, och sedan om de visar sig värdelösa, köpa tillbaka dem till inköpspriset; då uppstår förmånsbeskattning.

När man skriver avtalet om återköp är det viktigt att göra det på rätt sätt. Formuleras det fel finns det risk för att optionsprogrammet anses vara knutet till anställningen, vilket gör att vinsten blir skattad som inkomst av tjänst, vilket i sin tur gör programmet meningslöst (beskattas det som tjänst är det mycket enklare att bara betala ut en bonuslön). Ibland får man därför rådet att skilja på optionsavtalet och återköpsavtalet. Tanken är att om själva optionsavtalet kopplar äganderätten till optionerna till anställning finns det risk för att det räknas som en förmån, men att det skulle gå bra att ha detta i ett separat avtal, t ex aktieägaravtal. Vår tolkning är dock att detta synsätt är fel. Vid en granskning kommer Skatteverket troligen att begära in samtlig dokumentation i ärendet och göra en samlad bedömning av samtliga avtal. Att i det läget undanhålla avtalet om återköp är brottsligt. Följande förhandsbesked från Skatterättsnämnden visar att man accepterar kapitalbeskattning av teckningsoptioner även när det finns avtal om återköp. I förhandsbeskedet ovan poängteras det också att teckningsoptionerna måste ha köpts på marknadsmässiga villkor. Dvs man får inte ge bort dem, vilket är det viktiga i sammanhanget.

Det är också viktigt att ange till vem som återköpet ska ske till. Egentligen skulle man istället för att återköpa optionerna bara dra in dem. Så som aktiebolagslagen är skriven finns det ingen möjlighet att göra det. Då återstår att någon annan köper dem. Problemet är då att den som köper optionerna dels måste betala för dem, dels får möjlighet lösa in dem till aktier. Det är knappast det man vill uppnå - det gör ju att någon av de befintliga aktieägarna får ta del av det som skulle vara ett incitamentsprogram för personalen. På så vis missgynnas övriga aktieägare. Man skulle kunna lösa det genom att den som köper åtar sig att inte lösa in dem, men då har vi istället problemet att denna person måste lägga ut pengar för teckningsoptioner som hen sedan inte kan nyttja.

Ur rättvisesynpunkt skulle det därför vara lämpligt att man fördelade aktierna som ska återköpas till samtliga aktieägare, i proportion till deras ägande. Det låter bra i teorin, tills man inser vad som händer när man har 50 ägare och fyra personer med teckningsoptioner slutar: nu ska det upprättas 200 köpekontrakt, 50 för varje person som slutar, varav de flesta kommer att vara på struntbelopp. Sedan ska alla 50 nya optionsägare bevaka sina rättigheter när optionerna löper ut. Så vid optionsprogrammets utgång får man skapa ytterligare 50 överlåtelser (utöver de som ska ske till anställda som stannat kvar och löser in sina optioner till aktier).

Det enklaste vore om bolaget själv kunde göra det, men enligt aktiebolagslagen får ett bolag bara köpa sina egna teckningsoptioner om det finns utdelningsbart kapital - köpet jämställs alltså med aktieutdelning. För de flesta expanderande teknikbolag är detta inte en möjlighet. Det man däremot kan göra är att bilda ett dotterbolag som sköter återköpet och som sedan låter aktierna förfalla (vilket man är tvungen till - ett dotterbolag är enligt aktiebolagslagen förbjudet att förvärva aktier i sitt moderbolag). Den enda utmaningen med detta upplägg är att det är ganska omständligt - man måste starta ett separat bolag endast för detta ändamål.

Det allra bästa hade givetvis varit lagstifningen ändrades så att det dels blev tydligt vilka regler som gällde (och att det går att få förhandsbesked) och att det skulle gå att dra in optioner. Men i väntan på det är den mest praktiska lösningen (om man inte har ett optionsdotterbolag) att ha en skrivning i återköpsavtalet att bolaget, eller den som bolaget anvisar, har rätt att återköpa aktierna. Då har man möjlighet att lösa frågan från fall till fall och att på något sätt kompensera den som tar på sig återköpet och sedan går med på att låta optionerna förfalla. Det är så avtalen som vår plattform skapar är utformade.

I avtalet ska man bestämma över hur lång tid de ska vestas. Det normala är att man gör det linjärt över optionens löptid, som i fallet ovan med 1/48 varje månad i 48 månader. Observera alltså att man anger detta i månader, inte år.

Tänk dig att du anställer en person som verkar väldigt lovande, men som sedan inte funkar, eller som själv väljer att sluta efter någon månad. Med ett vanligt teckningsoptionsprogram har du nu en optionsägare med en väldigt liten post, som inte längre är aktiv i bolaget. Speciellt om detta händer upprepade gånger har man ett problem. Därför brukar man ofta ha det man kallar en “cliff” - en viss tidsgräns man måste komma över innan man får vesta några optioner alls. Ofta är denna period 1 år.

Vi fortsätter med vårt exempel med den anställde som köpt 4800 teckningsoptioner. När det gått 18 månader och hen således har vestat 1800 teckningsoptioner, lägger ett annat företag ett bud på bolaget. Frågan är nu: hur många teckningsoptioner har vår anställde rätt att sälja till det köpande bolaget - 1800 eller 4800? Man kan argumentera för båda fallen. Om man ser optionerna som ett komplement till lönen är 1800 ett rimligt alternativ, eftersom den nya ägaren får se över incitamenten för personalen efter övertagandet. Men ett annat sätt att se det är att det är helheten, de samtliga 4800 optionerna, som den anställda har som incitament. Om hen bara får en mindre del av dem vid en tidig exit, så har nya anställda ett incitament att dra ut på tiden för en exit för att hinna vesta fler optioner. Man skapar alltså en målkonflikt mellan å ena sidan investerarna och de tidiga anställda och de nyare anställda å andra sidan.

Ytterligare en frågan man kan ta upp är det som kallas “Good leaver / bad leaver”. Det innebär att man i villkoren skiljer på ersättningen för de som slutar beroende på hur de slutar. Dvs om bolaget själv säger upp personen när det blir ont om pengar så är man en “Good leaver”, men om det sker på grund avskedande på grund misskötsel eller att den anställde själv väljer att sluta, så är personen en “bad leaver”. Det går att argumentera för att man ska ha denna skillnad, men rent praktiskt har det ofta rätt liten påverkan. Tänk också på att varje extra villkor man lägger till gör avtalet mer komplicerat och svårt att förstå. vår plattforms avtal skiljer bara på fallet när den slutar på grund av "väsentlig avtalsbrott", vilket innebär att den anställde begått något som är så grovt att det leder till avsked (alltså inte samma sak som uppsägning), och avslut av alla andra skäl.

Nu har du tagit ställning till alla viktiga frågor som du behöver besvara. Om du följt med i vår plattformhar du nu nästan ett färdigt optionsprogram klart. Det enda som behöver ordnas är att fylla i datum för besluten och vem som ska skriva på de olika protokollet.

Tycker du fortfarande att det är för komplicerat? Varför inte boka in en kostnadsfri introduktion då?